|
|
|
Aftonbladets reporter var med i VF
Jag kommer till Hollyhammar tidigt på morgonen utan den blekaste aning om vad som väntar mig under dagen.
Ovetandes om vad som ska göras, hur man ska bete sig, vara klädd eller värst av allt: Kommer jag bli tvungen att säga något?
Jag slås av hur verkligt allt ser ut på inspelningsplatsen. Det man ser när man tittar på serierna på tv ser ju ut som riktiga vardagsrum, kök, arbetsplatser och naturområden.
Verkligheten bakom såpan är en annan.
Allt är konstruerat för att passa seriens olika familjer, yrkeskategorier, miljöer och personligheter. Hollyhammar är uppbyggt som en liten småstad, Erikshamn, som den heter i "Vänner och Fiender". Här finns Pressbyrån, affärer, en tidningsredaktion och bostäder.
Tid är pengar, även här. Arbetet med såpan är som i en fabrik, där människor jobbar enligt löpande band-principen. Tempot är enormt, stressfaktorn hög och flera olika avsnitt spelas in samtidigt.
Som statist får man känna på verkligheten i hetluften.
I början går allting ganska lugnt tillväga. Jag får komma ut från Apoteket, fika, cykla och vara ute på promenad. Det här verkar ju funka.
Tjejen som tar hand om oss "rookies" ser till att vi slussas fram och tillbaka mellan olika sammanhang. Allt - naturligtvis - enligt minutiös planering.
Helt plötsligt kommer en scen där en tjej ska kliva ut ur en buss.
- Du där! ropar hon och pekar på mig.
Oj, bäst att röra på påkarna nu. Snabbt upp på bussen. Tittar ut genom fönstret för att försöka få lite koll på vad som händer där ute.
- Tystnad, tagning!
Det blir knäpptyst på nolltid på inspelningsplatsen. Nästan lite kusligt, det är trots allt ganska många människor där.
Så får jag och en av skådisarna kliva av och på bussen några gånger innan de är nöjda. Nu slipper man nog vara med på en stund, tänker jag.
- Åtta statister ska upp till villan! Kom igen nu, det är snart dags för tagning.
Vi skyndar oss iväg till ett gult hus, där vi ska ha en överraskningsfest för Pernilla i serien. Vi står gömda i mörkret och väntar på att hon ska dyka upp. Det känns faktiskt ganska spännande.
Någon häller läsk i ett glas och sätter det i näven på mig. Ytterdörren öppnas och Pernilla kommer in.
- SURPRISE! skriker alla och sedan sjunger vi "For she´s a jolly good fellow" och skålar och skrattar tillsammans.
Känns lite småfånigt faktiskt, men det får man stå ut med som skådis.
Anki Lidén (känd från "Mitt liv som hund") och Louise Edling (Malin i "Saltkråkan") rör sig världsvant. När kameran är avstängd beter de sig som vilka som helst. Någon bättrar på sminket, kammar deras hår och vipps har de klivit in i sina roller igen.
Efter festen är det sen eftermiddag och man kan börja samla ihop sig för att åka hem. En ganska svettig dag framför kameran är till ända och äntligen kan jag pusta ut.
Skönt, det gick nog vägen i alla fall, och inte behövde man säga något heller.
I Svenska akademins ordlista är förklaringen till begreppet statist: "Stum bifigur i teaterpjäs och dylikt". Och tänka sig. Precis så är det.
Cecilia Rindbäck, Aftonbladet
|
|
|
|
.
|
|
|
|
